Efter en heldag med olika kontakter – Egyptiska såväl som Palestinska – måste jag säga att jag är imponerad av det engagemang de har och den vilja till förändring de besitter. Denna bloggpost är sannolikt mer ostrukturerad och ofärdig i sina tankebanor än vad jag hoppas att mina andra bloggposter brukar vara. Men man ställs inför delvis andra frågor när man är här i Kairo än när man är på Fristadstorget i Eskilstuna.
Situationen i Egypten är långtifrån stabil, i meningen att det mesta av reformeringen av samhällsstrukturen återstår. Det är fortfarande den gamla regimens strukturer som bär upp statsansvaret – främst i form av militären. Till det måste också läggas att den Egyptiska statsbildningen i jämförelse med i stort sett hela världen har många år på nacken. När vi knappt var befolkade i norden, fungerade redan en högutvecklad administration och kultur här. Sådant sätter sina spår, inte minst i statsförvaltningen, men naturligtvis också i den historiskt medförda bilden, bland alla människor, av hur samhället fungerar och ser ut.
Samtidigt finns en mängd organisationer och människor som sliter och jobbar för att skapa en ny verklighet.
Verkligheten i form av myndigheter och regelverk kan i förstone se fungerande ut ur ett demokratiskt perspektiv. Men i organisationen finns en utgångspunkt som kommer av evig ickedemokrati, där inte statstjänstemännens uppgift är att vara befolkningens ”tjänare” utan snarare kontrollörer. Korruptionen är, precis som på många andra håll i världen, utbredd. Men det finns en ny generation som är beredda att skapa en annorlunda myndighetsstruktur. Byggd på mänskliga rättigheter och oväld. Men naturligtvis utifrån den verklighet och den historia som finns i Egypten.
De politiska rörelserna är i hög utsträckning nyskapade efter revolutionen. Det innebär att de fortfarande har en lång väg att vandra innan de skapat fungerande organisationer och stabila politiska program. Men det finns många, många människor som bygger organisation och skapar politiska program. Människor som söker kopplingar mellan långsiktiga mål om samhällsförändring med omedelbara politiska initiativ. Naturligtvis med utångspunkt från den verklighet och den historia som finns i Egypten.
Jag blir orolig när jag tänker på den svenska debatten om utvecklingen i arabvärlden. Den innehåller alldeles för lite av hur verkligheten faktiskt ser ut. Vi har en närmast gigantisk tendens att tro att allt kan förklaras utifrån ett svenskt perspektiv, och utifrån svenska lösningar. Och den som inte är på samma plats som vi i diskussionen måste tydligt brännmärkas och förtalas. Vad jag menar är att vi måste acceptera att alla inte tycker riktigt som vi, fast kan ha rätt ändå. Eller också att andra kan ha sett andra viktiga saker än vi, och ännu har andra centralfrågor kvar att upptäcka.
Det kommer att ta tid att skapa demokratiska strukturer som är hållbara. Våra insatser måste balanseras mellan tydlighet i frågan om kravet på demokrati och mänskliga rättigheter, och insikten om att man måste tala med de som vill engagera sig och som ibland också har en historia av maktpositioner. Aldrig någonsin för att försvara eller i efterhand acceptera brott mot mänskliga rättigheter och demokrati, vi måste alltid vara tydliga med det och klara ut vår ståndpunkt, men alltid för att ge stöd åt insatser som stärker och befäster detta inför framtiden.
Just nu finns en stor mängd nyfödda politiska partier. De allra flesta har alltså inte funnits längre än några månader, och har därför varken hunnit med att bygga sin organisation särskilt stark. Behoven av folklig förankring av partierna framstår som mycket angelägen. Här kanske vi har kunskaper och erfarenheter som kan bidra, i att bygga starka och stabila folkrörelser med god folklig förankring. Likaså finns det behov av inte i första hand kanske idémässig utveckling, men väl programmässig utveckling inom partierna. Det krävs sammanhållna och verklighetsförankrade politiska program för ett parti som inte bara satsar på att en gång bli valda, utan som har ambitionen att förändra samhället.
En del partier har kommit längre än andra. Såvitt jag förstår har det muslimska brödraskapet under lång tid ägnat sig åt just att bygga en rörelse med folklig förankring och att skapa ett sammanhållet politiskt program. Jag delar inte de politiska utgångspunkter som de har, men de har givetvis rätt att verka och utvecklas i ett demokratiskt samhälle. Häri ligger ett, tycker jag, stort problem i hur vi agerar och debatterar i västvärlden.
Parallellen kan göras med Palestina, detta folk som förmenas rätten till en egen stat. Västvärlden ställde krav på demokrati och allmänna val i Palestina. Efter Osloöverenskommelsen och bildandet av den Palestinska myndigheten har också val genomförts. Men när det Palestinska folket i vad som bör betraktas som allmänna och fria val väljer att skapa en majoritet i parlamentet som misshagar västmakterna, då svarar de med att fördöma och isolera. Jag delar inte Hamas idéer om hur de vill förändra Palestina. Inte alls. Men de var faktiskt valda av det palestinska folket. I allmänna och fria val. (sedan är det en annan sak att ju nya val borde hållits för omkring två år sedan, men det fritar inte väst från sitt orimliga beteende. I själva verket är det sannolikt att just västs agerande möjliggjort ett uppskjutande av valen).
På samma sätt tenderar vi att behandla liknande politiska rörelser i andra länder. Istället för att acceptera dem och ställa krav på deras accepterande av demokrati och mänskliga rättigheter. På att delta i och forma en oväldig stat som tjänar folket och dess valda företrädare.
Egentligen kanske det kan formuleras så här: Vi måste sluta se på Egypten från ovan och från norr. Det finns riktiga människor med utomordentlig kompetens som störtat den repressiva regimen. De vill skapa ett samhälle med frihet, fred och demokrati. Inte på samma sätt som vi gjort och gör, utan utifrån den verklighet som finns här. Vi skulle aldrig acceptera att någon annan – från USA eller från någon annan del av världen – styrde över oss. Det är ju inte demokrati! Varför skulle vi därför förmena Egyptiernas rätt att bygga sitt land? Vi ska ge vårt stöd. Vi ska bidra med våra erfarenheter. Men vi ska inte bestämma över dem. Kolonialismens tid måste vara förbi.
Det är dags nu.
Dags för rättvisa!
